Inledning

Bertrand Russell föddes in i den engelska överklassen år 1872. Han tillhörde en illuster släkt vars stamtavla antydde idel män och kvinnor som agerat banérförare för såväl imperiet som den intelligentia varpå han själv skulle bli ett namn att räkna med. Hans var en brittisk filosof och logiker, men också känd för sina många politiska utspel. Hans farfar, Lord Russell, hade varit engelsk premiärminister inte mindre än två gånger; han hade dessutom talat med Napoleon och gett uppdrag åt Lord Nelson.  Bertrands liv får betraktas som avundsvärt av många under hans samtid. Inte desto mindre kom Bertrands första år att präglas av en dysterhet som angränsade till melankoli. Ännu i småbarnsåren blev han dessutom föräldralös. Hans mormor, som var djupt religiös, tog över uppfostran av barnbarnet. Bertrand visade tidigt en begåvning som inte farmor kunde stödja på egen hand. Hon anställde en privatlärare, som undervisade Bertrand i hemmet. Han lärde sig i tidig ålder att läsa och skriva obehindrat; vid elva fattade han tycke för matematiken, i vilken han såg en skönhet som vida överglänste konsten, som var en annan av hans käpphästar. 

Bertrand grundade tillsammans med Alfred North Whitehead den så kallade analytiska rörelsen inom filosofin. Han mottog Nobelpriset i litteratur 1950; en av få som inte tilldelats priset baserat på skönlitterär grund. Russells bidrag till logik, epistemologi och matematisk filosofi etablerade honom som en av de 1900-talets främsta intellektuella. För allmänheten blev han dock mest känd som en kämpe för fred och som en populär författare av sociala, politiska och moraliska ämnen. Under ett långt, produktivt och ofta turbulent liv publicerade han mer än 70 böcker och omkring 2 000 artiklar.

Detta PM är ett försök att sammanfatta – och i möjlig mån reflektera och analysera – Bertrands liv, ett liv som sträcker sig över praktiskt taget hela 1900-talet. Han hamnade ofta i offentlighets ljus eftersom han gärna debatterade såväl politiska som religiösa spörsmål. Kanske är det dock främst som filosof han fått sitt namn inskrivet i vetenskapens historia, även om hans liv kantats av antipoder som fred-krig, jämlikhet-rasism och logik-hermeneutik. Vi börjar dock med det ämne som kom att bli synonymt med en passionerad kärlekssaga.  

Den första kärleken

Han blev tidigt fascinerad av matematik och fann erfarenheten att lära sig geometri ”lika bländande som den första kärleken”.[1] I matematiken såg han en möjlighet att finna bevisbar kunskap. Denna känsla fick honom att känna den glädje som ledde till att han jämställde matematik med förälskelse. Upptäckterna inom matematiken fick honom att föreställa sig att all kunskap kunde förses med en sådan säker grund, ett hopp som antydde att kunskapen (logos) var bevisbar och objektivt falsifierbar. Hans tidigaste försök att närma sig kunskap ledde in honom på tvivel visavi den kristna tro hans uppfostrats in i. Ganska tidigt i livet tog han alltså avstånd från den tro som hans mormor försökte inympa i honom.

En hegeliansk syntes

1896 publicerade Russell sitt första politiska verk, German Social Democracy. Även om den var positivt inställd till den tyska socialismens reformer, inkluderade den en svidande kritik av marxistiska dogmer. Boken skrevs delvis som ett resultat av ett besök i Berlin 1895 med sin första fru, Alys Pearsall Smith. I Berlin formulerade Russell ett ambitiöst mål att skriva två serier av böcker, den ena om vetenskapens filosofi, den andra om sociala och politiska frågor. Äntligen skulle han som han själv uttryckte det ”[…] uppnå en hegeliansk syntes i ett uppslagsverk som behandlade både teori och praktik.”[2] Kort efter att ha avslutat sin bok om geometri övergav han dock den metafysiska idealism som skulle ha utgjort ramen för denna storslagna syntes.

Russells reträtt från idealismen tillskrivs vanligtvis inflytandet från hans vän G.E. Moore. Ett mycket större inflytande på hans tankesätt vid denna tidpunkt var dock en grupp tyska matematiker som inkluderade Karl Weierstrass, Georg Cantor och Richard Dedekind, vars arbeten syftade till att förse matematiken med en uppsättning logiska grunder. Matematik betraktades vid den här tiden inte som en logisk vetenskap. Logiken tillhörde filosofins domäner, matematiken gjorde det inte. Trots detta ville Russell till varje pris sammanfoga dessa båda storheter i ett system som kom att kallas analytisk filosofi.

Logisk och analytisk filosofi

För Russell var de tyska forskarnas framgångar av enorm betydelse. Efter att ha bekantat sig med deras arbete övergav Russell alla spår av sin tidigare idealism och antog den uppfattning som han skulle behålla resten av sitt liv: att analys snarare än syntes var filosofins säkraste metod och att alla tidigare filosofers storslagna system därför var – inte bara missuppfattade – utan rentav felaktiga. Genom att argumentera för denna uppfattning med passion och skärpa utövade Russell ett djupgående inflytande på hela traditionen av analytisk filosofi.

Inspirerad av matematikernas arbete, som han beundrade så mycket, kom Russell på idén att visa att matematiken inte bara hade logiska grunder utan också att den i sin helhet inte var annat än just logik. Det filosofiska argumentet för denna uppfattning – senare känd som logicism – uttalades utförligt Principia Mathematica (1903).[3] Där hävdade Russell tillsammans med Alfred North Whitehead att hela matematiken kunde härledas från några enkla axiom som inte använde sig av specifikt matematiska föreställningar (till exempel numeriska tal och kvadratrot), utan snarare var begränsade till rent logiska föreställningar (exempelvis preposition och klass). Matematiken och språket var alltså varandras kusiner, kanske rent av syskon då båda byggde på strikt logik. På detta sätt kunde inte bara matematikens sanningar visa sig vara immuna från tvivel, de kunde också befrias från varje spår av subjektivitet.

De matematiska principer som Russell formulerade var i mångt och mycket ett avståndstagande från antikens berömda Pythagoras sats, men på en semantisk och logisk grund. Det första steget i detta avståndstagande var hans upptäckt av en motsägelse – nu känd som Russells paradox. Motsägelsen härrör från följande överväganden: Om du har en lista med listor som inte listar sig själva, måste den listan lista sig själv, eftersom den inte innehåller sig själv. Men om den listar sig själv, innehåller den sig själv, vilket betyder att den inte kan lista sig själv. Härav följer att vi borde kunna konstruera en lista (Russell använder själv begreppet ”klass”) för alla listor som inte med nödvändighet är medlemmar i den själva.

Om vi analyserar huruvida denna lista eller klass är en medlem av sig själv blir vi insnärjda i en motsägelse. De som är en del av en klass är det inte – och de som inte är medlemmar i en klass är det ändå. För att förenkla tankegången något: en grupp herrfrisörer rakar de män som inte rakar sig själva. Anta att det finns en herrfrisör i denna grupp som inte rakar sig. Enligt den logiska definitionen av gruppen måste han raka sig själv trots att ingen herrfrisör i gruppen kan raka sig; i sådana fall skulle han vara en man som rakar män som rakar sig själva. Vi har helt enkelt nått ett logiskt felslut.

Principia Mathematica är ett försök att matematiskt visa det som Russell tidigare hade argumenterat för filosofiskt, nämligen att matematik också är en gren av logiken. Giltigheten av de enskilda formella bevis som utgör huvuddelen av Russells bevisföring har i stort sett stått oemotsagd till dags dato. Den filosofiska betydelsen av verket som helhet är dock fortfarande omdebatterad.

Noshörningen i rummet

Alla har hört takas om elefanten i rummet men få har hört ursprunget till historien som rör en annan tungviktare i den zoologiska världen: noshörningen. I ett av de tidigaste mötena mellan Bertrand Russell och den unge Ludwig Wittgenstein fördes en diskussion om huruvida det fanns en noshörning i deras studierum i Cambridge.

Tydligen vägrade Wittgenstein erkänna att det med säkerhet inte fanns en noshörning i rummet. Historien låter absurd, men hade sitt ursprung i huruvida språket fullt ut kan motbevisa saker i omgivningen som filologin inte kan bevisa.  Wittgenstein hävdade att inget empiriskt än känt, så även den noshörning han beskrev med språkets hjälp. Man kunde därför inte utesluta att det fanns en noshörning i rummet. Russell blev både häpen och nyfiken men trodde först att Wittgenstein var bortom sans och vett: ”Min tyska ingenjör tror jag är en dåre”, avslutade Russell. ”Han tror att inget empiriskt är kännbart – jag bad honom erkänna att det inte fanns en noshörning i rummet, men det ville han inte.”[4]

Kärnan i diskussionen tycks ha kretsat kring en avhandling som Wittgenstein skrev vid den tiden angående ”påstådda påståenden”. Enligt Russell är det för det första svårt att se hur Wittgenstein skulle kunna hävda att inget empiriskt är känt med tanke på den centrala betydelsen att endast naturvetenskapliga prepositioner kan sägas vara sanna; en åsikt Wittgenstein inte delade. För Wittgenstein var dock till och med empirisk kunskap baserad på den logiska induktionsprocessen, det vill säga på en sekventiell uppbyggnad av prepositioner härledda från den enklaste lag som vi är villiga att erkänna som grunden för vår uppfattning av verkligheten.

Det finns alltså endast logisk nödvändighet; det vi betraktar som sanning och fakta är egentligen bara ”påstådda påståenden”. För Russell, å andra sidan, är kännedom ett inneboende tillstånd i den naturliga världen, det vill säga ett fysiskt objekt eller fenomen är givet, inte ett antagande eller en bekräftelse. Fysiken finns där, oavsett om vi tror att den finns eller inte. Empirisk epistemologi var för Russell oinskränkta grundförutsättningar för att nå kunskap om världen.

Kolonialism och pacifism på utilistisk grund

Russells försök att nå djupare kunskaper om världen och verkligheten tog snart också mer pragmatiska, politiska uttryck. Russell var ursprungligen för Englands imperialistiska strävan, men blev ganska snart en stark förespråkare för koloniers rätt till självbestämmande. Innan åsiktsbytet skrev han en artikel med titeln ”Krigets etik”. Artikeln utgjorde ett försvarstal för kolonialismen utifrån utilistiska principer. Russell menade att krig och erövring var berättigad om sidan med den mer avancerade civilisationen kunde utnyttja landet bättre. Med samma utilistiska argument gjorde han dock motstånd mot första världskriget med motiveringen att de stred mot civilisationens intressen och därmed var att betrakta som omoraliska.

Russells aktivism mot brittiskt deltagande i första världskriget ledde till böter. Han dömdes så småningom till fängelse 1918 anklagad för att ha blandat sig i brittisk utrikespolitik. Han släpptes efter att ha tjänat sex månader i fängelse, men var fortfarande noga övervakad fram till slutet av kriget. Russell hävdade att ”avskaffandet av privat ägande av mark och kapital är ett nödvändigt steg mot varje värld där nationerna ska leva i fred med varandra”.[5] Influensen från marxistisk teori gör sig här tydligt gällande hos Russell.

Bertrand Russell kom med tiden att ägna en allt större del av sitt liv åt politiska ställningstaganden med pacifismen som riktmärke. Russell-Einstein-manifestet från 1955 var ett dokument som uppmanade till kärnvapennedrustning och undertecknades av elva av tidens mest framstående intellektuella. Manifestet, som fick sitt namn av 1900-talets tyngsta tänkare, Russell och Albert Einstein, var en varning till världen för de fruktansvärda konsekvenser ett kärnvapenkrig kan föra med sig. De uppmanade till en fredlig lösning av internationella konflikter för att undvika en mänsklig katastrof. Med insyn i Manhattan-projektet visste Einstein kärnvapnets ohyggliga konsekvenser; något som för övrigt inte kringgått någon efter bombningen av Nagasaki i augusti 1945. (Russells pacifistiska hållning tilltar under nästföljande årtionden. Under slutet av 1960-talet arbetade till exempel Russell med bland andra Jean-Paul Sartre för att bilda en krigsförbrytartribunal i syfte att undersöka USA:s agerande i Vietnam.)

Tvivelaktig rashygien

I sin bok Marriage and Morals[6] ägnar Russell ett kapitel åt att diskutera eugenik. Russell intar en slags medelväg gentemot eugeniken genom att varken helt stödja den eller helt avfärda den. Han anklagar tidiga eugeniker som Francis Galton för att förenkla arvets betydelse. Galton ansåg – förutom rena rasmässiga stereotyper – att framgångsrika (läs: förmögna) är genetiskt överlägsna de fattiga. Trots Russells inledande kritik så stödde han dock vissa aspekter av eugeniken och ansåg inte att den helt borde förbises.

Tankarna låg i tiden. Inte minst det svenska Rasbiologiska institutet, som grundades 1929 med Herman Lundberg som föreståndare, är ett av många exempel på hur länder med vetenskapliga förtecken försökte rättfärdiga biologisk kontroll av sin befolkning i syfte att förbättra befolkningsunderlaget. Malthus, Galton och Lundborg var alla barn av sin tid; så också Russell. 1800-talets socialdarwinism kopplat till tankar om ekonomiska och intellektuella framsteg utgjorde incitament för den ständigt pågående jakten att förbättra länders viktigaste råvara, dess befolkning.    

En av de många – för oss tvivelaktiga – åsikter som Russell intog var en fruktan för att människosläktets kvalitet skulle försämras. Till exempel ansåg han under slutet av 1920-talet att så kallat ”svagsinnade” individer bör steriliseras eftersom de ”är benägna att få ett enormt antal oäkta barn, alla som regel helt värdelösa för samhället.”[7] Dessutom uppmuntrade Russell de med högre intelligens att skaffa så många barn som möjligt för att stävja rasförsämring. 1894 föreslog han att staten skulle utfärda hälsointyg till blivande föräldrar och hålla inne offentliga förmåner från de föräldrar som ansågs olämpliga. Russell var också en förespråkare för befolkningskontroll i linje med Malthus tankar i ämnet.

Religion som vidskepelse

Under större delen av sitt vuxna liv ansåg Russell att religionen var en avancerad form av vidskepelse som, trots eventuella positiva effekter, till stor del var skadlig för människor. Han trodde att religion och religiösa synsätt tjänar till att hindra kunskap och i stället främjar rädsla och beroende; han lastade religionen som ansvarig för i princip alla krig och alla former av förtryck.

Russell argumenterade i stället för ett ”vetenskapligt samhälle”, där kriget skulle avskaffas, befolkningstillväxten skulle begränsas och välståndet delas enligt närmast socialistiska principer. Russel är tydligt influerad av Comtes framstegstankar där det positiva stadiet är det högsta. Ett samhälle där det naturvetenskapliga tänkandets premisser också genomsyrar kulturen och religionen. Något utrymme för metafysisk spekulation eller humanistisk hermeneutik ges inte i ett sådant (utopiskt?) samhällsbygge. Russell uttryckte för övrigt stöd för socialismen och nickade bifall till flera socialistiska tänkare och aktivister. Han föreslog slutligen inrättandet av en världsregering som kan upprätthålla fred. Han hävdade vidare att ”det enda som kommer att förlösa mänskligheten är samarbete”.[8] Förenta nationernas roll gavs en nyckelfunktion i Russels vision. Med tiden bytte han dock åsikt då han ansåg att FN inte hade tillräcklig kraft att på allvar verka för mänsklighetens enande.

Avslutande reflektion

Ingen människa är utan skuld. Bertrand Russells bidrag till filosofin och matematiken är obestridbara. Hans kopplingar till rashygien är lika obestridbara. Genialitet är inte en garant för att etik och moral är lika högtstående som de intellektuella värv som gått till den vetenskapliga historiens annaler. Russell var härvidlag ett barn av sin tid.

Russells liv spänner över hela 1900-talet. Hans möte med Wittgenstein, Sartre och Einstein ledde honom ofta in på nya tankespår. Hans kunskapssyn stod dock alltid fast i en empiri; en empiri som Russell själv hävdade utgjorde grunden för att vi överhuvud taget kan veta något om verkligheten. Den berömda noshörningen finns inte om den inte går att pröva empiriskt. Inget utrymme finns för subjektiva tolkningar av fakta. Kanske är det just denna logik som kommit att stå i bjärt kontrast till det sena 1900-talets kunskapsfilosofi som ju i hermeneutisk anda påstår att sanning och fakta inte är objektiva annat än för den subjektive betraktaren. Måhända är det också där skiljelinjen går mellan matematisk och humanistisk forskning.    

Karl Popper, en tänkare i Comtes positivistiska efterföljd, skrev några rader om Platon, som känns minst lika träffande vad gäller Russells eftermäle som forskare och människa:

”Han var en stor filosof. Han grundade filosofin och hade många bra idéer. Men jag har försökt visa att en stor filosof också kan förespråka mycket dåliga saker. I vad som var en upplysningsperiod, när andra tänkare var emot slaveri, skrev Platon som en arrogant slavägare och förespråkade slaveri.”[9]

Visst kan en tänkare vara ett geni med händerna i flera kakburkar, en del söta och goda, andra bittra, knappt ätbara. Endast tiden gör att smaklökarna mognar; åsikter omvärderas i bästa fall till gagn för oss alla. Det är denna dikotomi som gör oss alla sant mänskliga. Vi har både skrivit andlöst vackra musikstycken och uppfunnit vapen att förinta allt det vackra. Däri ligger den mänskliga paradox som gör vår art och dess artefakter till ett av de intressantaste studieobjekten under solen.

---

[1] Russell (1967); The Autobiography of Bertrand Russell: 1872–1914, s.30. Översatt av förf.

[2] Ibid., s 48.

[3] Märk väl att titeln alluderar på Newtons banbrytande verk Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica. Russell led inte av blygsamhet.

[4] Brev till Lady Ottoline Morrell, november (1911). Tillgänglig online: https://mulpress.mcmaster.ca/russelljournal/article/download/1448/1475 Fritt översatt av förf.

[5] Russell (1918); Proposed Roads To Freedom, s. 125. Översatt av förf.

[6] Russell (2009); Marriage and Morals. Routledge, London. Första upplagan av boken utkom redan 1929.

[7] Ibid., s. 75 ff. Se även https://eugenicsarchives.ca/discover/tree/531f86d3132156674b00020f gällande Russells syn på rashygien.

[8] Russell, Bertrand & Bone, Andrew G. (2003); Man’s Peril, 1954–55. s. 12. Översatt av förf.

[9]Citatet återfinns i Levinson, Ronald B. (1970). In Defense of Plato, s. 23. Översatt av förf.