Ett bra exempel på renässansens bildningsiver presenteras av den franske författaren, läkaren och humanisten François Rabelais (ca. 1495–1553). I sin bok Den store Gargantuas förskräcklige leverne låter han sin huvudperson, jätten Gargantua, undervisas enligt de antika sofisternas ideal. Denna utbildning syftar till att utveckla alla Gargantuas intellektuella och fysiska förmågor.

Jätten Gargantua hade under sin tidigare lärares skolastiska (medeltida pedagogiska filosofi) undervisningsmetoder inte rönt några större framgångar, nu däremot vaknar Gargantuas intresse för världen och hans omgivning till liv igen. Ponocrates (Gargantuas sofistiske lärare) är av den åsikten att man inte plötsligt kan förändra en människas natur ”då […] naturen inte tål plötsliga omkastningar utan stort men.”

Exemplet med Gargantuas sofistiska lärometoder är, enligt min mening, inte bara ett exempel på den nya tidens ståndpunkt, det är också till stor del en karikatyr av den skolastiska uppfostran- och undervisning som var allmän under medeltiden. Det låg i renässanskulturen som helhet att man ofta gjorde narr av andra, förkastade idéer och personligheterna bakom dem. Burckhardt menar att det var den något långt drivna individualismen som uppmuntrade hån och (med modern terminologi) ”mobbning”.

Renässansmänniskan var beredd att med alla medel säkra sin intellektuella, kulturella eller politiska odödlighet. I sin slutliga fas kom människor med läggning för hån och satir att utgöra en egen människotyp-”den lustiga människan” (l’uomo piacevole).