Platons idealstat bygger på ett koncept där se styrande väktarna (filosoferna) skall bruka sin makt till att främja dygden. Även krigarna tillhör väktarna men anses sakna förmågan att styra då de inte ser på sakernas tillstånd utifrån både natur och förnuft. Timokrati hotar om de får för stor makt. (Filosoferna kan inte anklagas för att vara timokrater på individnivå då de endast tilläts ha kollektiv äganderätt.)  

Platons syn på rättvisa genomsyrar idealstaten. Enligt Platon innebär rättvisa i stort att varje grupp i samhället gör en sak bra; att arbeta med flera saker parallellt leder inte till skicklighet i något. De styrande specialisterna bör också hålla en högre standard än övriga grupper i samhället. En supermänniska träder fram. Att vara sjuk ses inte med blida ögon, inte heller att ägna sig för mycket åt triviala saker som går utanför filosofernas statsbärande uppgifter.

Det är inte svårt att se kopplingarna till 1700-talets ”upplysta” despoter. En person eller en klass äger rätten att styra då den förlänats tankens kraft av gudarna. Platon går dock steget längre och hävdar att filosoferna inte alls ska blanda sig med övriga grupper i samhället. Även fortplantningen vill han inskränka till att i stället bli ett redskap för klassmässig rasförädling. De goda egenskaperna skall förädlas genom aktiv eugenik. Verskonsten skall censureras eller redigeras för allas bästa, och konsten skall verka för samhällets bästa, inte väcka opposition.